tror inte att någon, inte ens du eller ens jag, förstod vad det betydde att veta att du fanns eller att du försvann. det känns fortfarande inte fast att jag vet att ingen kommer tillbaka. kunde sakna dig fast du stod framför mig, som om jag redan visste. sedan, vart jag än befann mig såg jag dig. känner ändå ingenting. du är bedövande. som när du tryckte mig hårt intill, släppte aldrig. du var bedövande mot allt utom beröring och andetag i nacken. jag visste hela tiden att du var där, ändå var jag säker på att dagen skulle komma som till slut kom. och jag blundade hela tiden, känner ingenting. men ändå fortsätter hjärtat att slå så förskräckligt hårt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar