lite mer when in R O M E


 






























någonting rusar runt i skallen på mig. det är mycket nu, som dom säger. känner mig lite ensammast i världen och önskar att där fanns en hop av vänner, riktiga vänner, som kunde se att jag behöver en kram nu och ge mig en. det vore trevligt. men jag är nomad och det är dags att ge sig ut på nya okända stigar. jag behöver inte det här.
månadens GBG-helg började på värsta tänkbara sätt (ska aldrig mer gå ut när jag är på hemvisit, serri) men slutade lyckligt med några favorit-grappar. var inbjuden till den traditionella Kellys-söndagen, åt billig pizza, drack sliten öl och blev uppdaterad. kändes hemskt att lämna, kom hem till hur mycket snö som helst. i morse när jag vaknade var bilarna på gatan nedanför begravda, nästan. på fredag kommer min favoritperson i hela världen hit och gör mig sällskap, längtar ihjäl mig. vi ska vara så där jättekära och gå på bio och äta mat, det behöver man ibland. speciellt om man bor 60 mil ifrån sin bästa vän och inte kan ses på årsdagen för då man bestämde sig för att leva med varandra livet ut.
totalt jävla mörker (med omnejd)
bli en människa 
har gått igenom ungefär hela mitt högstadieliv och mina högstadiekärlekar på facebook (fanns en del). sånt jag gör när jag har tråkigt och måste hålla mig vaken till minst halv tio för att inte gå och lägga mig i orimlig tid. fattar inte hur eller varför eller vad jag tänkte. men jag är glad över att jag var tillräckligt ointressant för att bli någons flickvän eller ha fortsatt kontakt med människorna som är kompisar med alla varandras föräldrar, som dessutom måste kommentera hur snygga deras söners och döttrars vänner är på sina profilbilder, på facebook, hookar upp med varandras ex om vartannat, som alla har gått på Ale gymnasium (av någon sjuk jävla anledning!), till och med deras föräldrar hookar upp med varandra, och så vidare. riktigt jävla glad. inte min grej liksom.
när jag åker hem nästa helg är min önskan att jag ska ha orken att gå på promenad genom hela jävla Ale kommun och bara få en liten live-glimt ur typ allas liv. burn out liksom! jag kanske också tar en eller flera bussar inom loppet av en timme och hoppas att någon rolig med en bra historia kliver på. ok, alla har inte blivit meningslösa människor som är tillsammans med sin kompis ex, som i sin tur var tillsammans med en annan kille bara ett år innan som också är hans kompis, som började jobba på volvo eller peab. dessutom är jag glad över att dom en efter en plockar bort mig från sin vänlista, för jag vill inte vara vän. jag har bara inte ork nog att gå igenom den satans listan. för jag har ett liv och lägger inte tid på problem som "hmm, vilka vill jag vara vän med på facebook?". det roligaste är att NI la till mig, så vad fan är problemet? har till och med varit med om en brud som la till mig på facebook, tog bort mig, gjorde en ny facebook och la till mig och nu har tagit bort mig igen. vi var supertighta på högstadiet. jag förstår ingenting. hatar dom mig? vad finns det annars för anledning till denna fruktansvärda process? är vän med ex i åratal, jag bryr mig inte om att dom finns där! så varför är det så jävla viktigt vilka som syns på din vänlista på facebook? snälla. jag saknar inget från fjärran land där uppe i norr. god natt.
när hjärtat inte klarar av en tyst minut, som känns som ett helt liv
som om en minut vore allt och livsavgörande, när den är det
när livet känns värdelöst då en bit av det där hjärtat tagit siesta
fast att man vet att det bara handlar om timmar, men de känns som år
och man vet att man får skylla sig själv för att man hade ett val
ett självklart val, som handlade om tillit och en sådan enkel sak
som kärleken.

ibland gör man saker man inte visste att man var kapabel till att göra. ibland krossar man medvetet eller omedvetet en annan människas hjärta. jag har gjort det för nästan tredje gången ikväll. jag har också turen att få uppleva något som kallas kärlek. av en person som ibland förtjänar något mycket bättre än det jag har att erbjuda. en person som gör mig så ofantligt lycklig. en person som får mig att skratta även när jag inte vill. en person jag skulle kunna mista livet för. en person jag får uppleva mina bästa och värsta fyllor med. en person vars famn är den bästa av famnar. och det är bara mitt. och jag ska aldrig släppa taget. det är när man inser att man kanske strax kommer begå sitt livs misstag, för tredje gången, som alla dessa värdefulla detaljer får sin största betydelse. man tar dom för givet fram till den stund man förstår att man kommer att mista dom, om man inte slår sig själv på käften och tänker till. jag ska börja stanna upp, och tänka till. jag ska bli bättre på att vara vad jag redan är. och jag ska ta vara på det jag har. jag ska sluta vara en idiot för ingenting. jag ska offra allt för att om några år för alltid vakna vid hans sida. för han är mitt livs kärlek.


i den bästa av världar,
med den bästa av människor
kom hem från en vecka i rom igår, jag måste tillbaka dit.
hade sol och tjugo plusgrader cirka varje dag, firade tolvslaget på en gångbro över en motorväg med en flaska mousserande vin och min älskling, blev välsignad av påven, såg hela staden från ett tak, fick mitt första blåmärke, höll på att kanske nästan dö i en tunnelbana, drack görmycket öl och vin och åt den godaste pizzan och gelaton någonsin. man blev liksom aldrig mätt på storheter, hemskt vackert var det.
den här månaden planerar jag att köpa mig en biljett till emmabodafestivalen, för det har jag förtjänat. nu när den här vintern börjar ta vändning längtar jag till sommaren så mycket att jag känner svetten av en imaginär värmebölja.