idag har jag läst ut, vad som kanske kan vara världens finaste bok.

Det gick en frossbrytning genom dem båda, de tryckte sig hårt intill varandra med ögonen slutna, och allt blev borta för dem i en kyss. Det blev en lång och underlig kyss. Han kände hela sin varelse lösas upp, och han hörde klockringning i öronen avlägset som från en liten landskyrka långt borta, mellan hagar och sädesfält. Det blev som en söndagsmorgon, han såg en krattad sandplan, pioner lyste rött från rabatterna, vita och gula fjärilar fladdrade kring buskarna och gräsen, och han hörde suset av stora träd. Han gick med henne mellan träden, men genom kronornas sus gick det redan ett vinddrag av höst, de gula fjärilarna var gula blad, och några var redan svartnade av frosten. [...] Men han släppte inte hennes mun, allt djupare sjönk de in i varandra, han tyckte sig på resa genom rymderna, i den vita måndimman brann en röd stjärna, först matt och slocknande, sedan starkare och allt mera nära, den växte och vidgade sig till en flammande brunn av eld, och han sög sig fast vid den med sina läppar. Och han tyckte sig förbrinna utan smärta, lågorna svalkade hans tunga som ett syrligt vin; och allt, mättnad och hunger, törst och svalka, solens hälsa och mörkrets ångest, dagens klara tanke och nattens månsjuka grubbel, all jordens lust och elände tyckte han sig suga ur denna brunn.