jag dör av tristess, klarar inte av att sitta inne. vet inte om det beror på att den här dagen sög på alla sätt eller om det är min brist på fantasi, men fan vad tråkigt allt är. varför händer det ingenting, varför gör ingen något? helt plötsligt snöar det och hösten är totalt försvunnen och förstörd. den var åtminstone något sorts ljus i mörkret, man kunde nästan låtsas att det var vår. blir gråtfärdig på att det är 100 år kvar innan jag är klar med det här livet. jag orkar inte! jag är redo för nästa fas. en annan sak jag är orolig över (när jag  ändå sitter här och tycker synd om mig själv) är all denna längtan till den dagen jag är 25, mammaledig från jobbet på bibliotek för en dotter alternativt son på 11 månader. varför längtar jag till sånt? skäms lite gör man. är fan nymyndig, och som 18-åring borde jag gå ut och röja utav bara helvete men istället sitter jag och önskar mig själv 7 år fram i tiden som mamma. jag borde åtminstone hålla det för mig själv, istället för att skrämma andra normala ungdomar i min omgivning. funderar på att dränka mina sorger i negerbollssmet (som dom har lärt mig att det heter nu) eller åtminstone popcorn.