i och med mitt handikappade och begränsade tillstånd känns det som att blogga är min enda ljuspunkt i livet, åtminstone i några dagar till. stå ut. mirella, jag har ändrat mitt svar på ditt party till kanske, nu kan du le igen. för övrigt vaknade jag bara en gång i natt av smärta. jag vill hugga av mig den här foten. ni skulle se mig nu, vänner. ni skulle se mig, det är synd om mig. men jag har insett att allt verkar gå sjukt mycket fortare den här gången. men vad vet jag. mamma har lämnat mig åt ödet och drog precis in till city, fan vad snällt. hoppas jag svimmar i badrummet igen så kan hon stå där och lipa skuldkänslor sen. jag ska försöka klä på mig nu, en utmaning så svår att man borde införa det som en gren i OS 2012.