jävel vilken vecka jag har haft! (om någon undrar). har avslutat första året (!!!) på Malmö högskola, varit på bröllop, varit på bröllopsefterfest, ätit dyr brunch, hängt i Gbg respektive Sthlm, hängt i cykelbutik, insupit livet på landet och livet i staden OCH förtärt en helvetes massa alkohol. funderar på om jag behöver hjälp efter det här, med alkoholen alltså. och andra saker också kanske. jag har sett mycket, ångrar inget osv. minns knappt längre. sjöng på bröllopet (återigen; !!!), var apanervös men måste ändå få skriva här att jag är jävligt nöjd, jag var bra ok. och jag har en del musikaliska, nya som gamla, vänner som aldrig skulle ljuga om en sådan sak. vill göra det minst hundra gånger till.
det känns som om jag varit borta från Malmö i en månad. kom hem ikväll och hoppade i ett par rena kläder för att gå på spelning, och dricka öl förstås. har man väl påbörjat alkoholismens stig så varför någonsin sluta?, tänkte jag. min plånbok kräks pengar i samband med allt detta, idag var nästan allt gratis men ändå. tur att jag har fått jobb annars hade inget varit lika kul. men vad är väl en semester utan fattigdom? nada. nu ska jag sova för typ första gången på en vecka, har ej gjort annat än att ställa klockor och hasta iväg till saker och ting. det är ett idogt liv man lever. puss på skinka
Pröva svettiga klubbnätter i Sundbyberg, men jag bor i staden man hatar att man älskar. På grund av saker man lämnat bakom sig, saker som inte går att glömma, saker man har framför sig och saker som gör att man andas. I den med kvarterskrogar som öppnar upp vid varje gathörn, där man bor vägg i vägg och kan höra sorlet och klingande vinglas om man står på balkongen. Klara nätter på Bergsgatan, så många fönster man rökt cigg i här. I den här staden. Har vinglat på cyklar, aldrig behövt missa en enda buss här. Trodde jag var prinsessa när du bad mig följa med dig hem. Så många gånger man har blivit sviken i den här staden, men ändå nöjt varit lycklig. Den här staden gör mig syndig. Tidiga morgnar på cykel, asfalt, solen, musiken. Hjulen mot gruset. Ibland tänker jag "hjälp mig härifrån", blir ibland galen av bruset, närheten, tätheten. Men jag kommer aldrig härifrån, inte så länge jag har dig.
när jag var yngre var jag i allra högsta grad medveten om att jag såg, vad man kallar "annorlunda" ut. det såg mina jämnåriga till att påminna mig om. under hela min grundskoletid fick jag höra glåpord och dumma frågor som ställdes endast för att provocera. jag har alltid, nätt och jämt, stått på mig för jag visste att det aldrig var mig det var fel på. nu skulle man väl kunna säga att jag blev rejält mobbad, men då var det ingen som såg. ingen vuxen, inga barn som visste bättre och stod upp för en ensam, "annorlunda" individ. så fort det inte var mig man retade var jag på plats för att reta någon annan. äntligen fick jag också vara med, men det varade sällan länge. att få negativ uppmärksamhet ledde naturligtvis till att jag ville synas och höras i alla positiva sammanhang, men jag upplevdes även då som störig. jag var ett störigt barn som oftast blev tillsagd att vara tyst. jag förstod nog aldrig riktigt att jag inte var omtyckt av de flesta, än mindre förstod jag varför. mobbingen var på olika nivåer ju äldre vi blev. så sent som i sexan vart jag jagad av killarna, inte för att få pussar som de andra tjejerna utan för att de skulle bli av med mig. men jag sprang alltid och liksom låtsades att jag visst fick vara med i dessa pusslekar.
råkade jag knuffa till någon fick jag skit, viskade någon till mig i klassrummet och jag svarade, då fick jag ta det också. jag var lätt att skylla på, jag var ju det svarta fåret. bokstavligen.
råkade jag knuffa till någon fick jag skit, viskade någon till mig i klassrummet och jag svarade, då fick jag ta det också. jag var lätt att skylla på, jag var ju det svarta fåret. bokstavligen.
när det var dags att välja gymnasium kunde jag välja att gå inne i stan, eftersom jag hade blivit godkänd i alla grundämnen. det gav mig en chans att komma ifrån allt där hemma, alla "bönder och vitt slödder" och skaffa nya vänner, förhoppningsvis. just mitt gymnasium, där jag började hade bra rykte, mobbingnivån på skolan var nästan lägst i hela stan. och jag valde så rätt! jag fick så himla bra vänner, vänner jag hoppas att jag har kvar till min sista dag.
här om dagen, strax innan EU-valet, tänkte jag tillbaka på mina år i skolan och det slog mig att jag inte hört ett enda fult eller elakt ord kastas efter mig på sex år. sex år, och inte en själ har burit sig illa åt. jag har aldrig förstått varför man ska göra skillnad på individ och individ, men uppenbarligen går det. vad var skillnaden på mina skolkamrater hemma på landet och dem inne i stan? varför sa de aldrig något dumt, varför säger ingen något dumt? jag har ju hunnit vänja mig så klart, jag har inte ens tänkt på att det aldrig händer längre. men nu har jag återigen blivit medveten om att jag är "annorlunda", att det syns på mig. och jag har blivit rädd för det. rädd för att gå ut och förbereda mig på att någon kanske, kanske tycker illa om färgen på min hud eller mitt "annorlunda" hår. för det är ju tydligen speciellt också. jag är rädd för Sverige, rädd att jag snart kanske förlorar mitt hemland. att jag snart kanske inte längre får vara svensk. men innerst inne har jag ändå något slags hopp, för Sverige och för min generation. att vi visar att det inte ska kunna göras skillnad på folk och folk, att alla är välkomna vem de än är och hur de än ser ut. jag hoppas att min generation ska få alla att fatta, vi har kommit en bit på vägen men det är en jävla bit kvar. fast att vi så glasklart vet hur det kan sluta när man gör skillnad. men jag hoppas vi når vårt mål, för allt i världen. för den lilla flickan på skolgårdens skull. för alla barn på alla skolgårdars skull.
i helgen var jag i Stockholm på långweekend för sista gången på ett tag. väldigt fin vistelse, allt utom SL's val att affischera tunnelbanestationerna med Sverigedemokraternas propaganda. hur som helst, var på rejv i Sundbyberg i lördags. förorts-rejv i sitt esse, coverband och 40 år gamla damer med tungorna långt ner i 25 år gamlas halsar. gärna på andra folk, gärna på mig. vi bakade pizza, köpte pizza, åt pizza och så vidare. drack öl. det gamla vanliga, fast med lite mer vemod. det är ju en härlig stad, Stockholm.
igår gick jag upp 07.30 för att fira valborg på riktigt i Lund. var jättepeppad och därför var jag i ett nötskal tvungen att också avsluta dagen på Lunds universitetssjukhus, bara för att jag kunde liksom. man blir lite ledsen, nu kommer jag minnas valborg som helvetet på jorden och aldrig mer vilja höra talas om den dagen. men det var hemskt trevligt så länge det varade och bortsett från ett valborgsminne i form av ett blåmärke från droppnålen i armvecket så mår jag som en prinsessa idag. därför ska jag fira 1 maj i nyktert tillstånd med gårdagens hjälte och finbesök från Göteborg.
så här trevligt var det i alla fall till en början!
glad 1 maj!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)